Galeasen Albanus

Av Jerker Örjans, december 2011. “Om den allra första tiden”

Ibland blir man kritiserad fast man tycker att man har rätt – du har rätt du skall hänga, fick jag höra från barnsben av Mor-Erma – men oftare, tycker jag, får man beröm fast det var rena turen. Jag skall ge några exempel på det senare.

I Albanusprojektet kunde vi brösta oss med att ha skutan betald när den var färdig (åtminstone nästan) och för att vi åstadkommit ett vackert och välbyggt fartyg. Men det skall genast tillstås: det var mera tur än skicklighet. Vi var noviser. Förutom Atlantica, som byggdes i Danmark på 1970-talet för Svenska Kryssarklubben, hade inga repliker byggts i Skandinavien före Albanus.

Vi räknade och räknade om igen och kom till att Albanus med mycket talkoarbete skulle komma att kosta 1,5 miljoner mark (250 000 €). Med den kostnadskalkylen och en finansieringskalkyl som slutade på samma summa satte vi igång.

Vi hade emellertid räknat kapitalt fel… det blev dubbelt så dyrt. Och lika illa räknad var också finansieringskalkylen. Detta var i sanning de glada amatörernas projekt. Men, tur i oturen, lika mycket som vi underskattat byggnadskostnaderna hade vi också underskattat våra sponsorer, donatorer och talkoarbetare. Pengar och material (skogsägarnas stock inte att förglömma) flöt in i allt stridare strömmar allt eftersom skrovet reste sig och blev synligare över planket mot Österleden. Resultatet blev som sagt att det gick jämnt ut!

Skutan som vi baserat våra kalkyler på var inte den som vi byggde. Vi lärde oss av våra rådgivare och de blev fler och fler under projektets gång. Ett exempel får illustrera detta: När spanten rests och skrovet snart var färdig för bordläggning gjorde jag en tur till Hellestorp för att hämta Hjalmar Karlsson, galeasbyggare och en av våra rådgivare. Med sin far hade han byggt jakten Tora hemma på gårdstunet 1921. När Hjalmar kom till byggplatsen frågade han genast: Var är häktbjälken? Häckbjälken? sa jag och pekade på det böjda trädstycke som skulle bilda den nedre kanten av Albanus vackra akterspegel.

Det visade sig emellertid att Hjalmar talade om en del av skrovet som vi aldrig hört om, häktbjälken, en tvärskeppsbalk som ligger på akterstäven och med dragstänger av stål är förenad med häckbjälken. Häktbjälken är ett av fartygets kraftigaste timmer och skall förhindra att akterskeppet deformeras (sjunker ned) med tiden! Det var inte för sent att komplettera häckbjälken med en häktbjälke, annars vet vi inte hur Albanus skulle ha sett ut i dag.

Som sagt; ibland får man beröm när det varit rena turen, andra gånger får man oförskyllt bära hundhuvudet. I det långa loppet jämnar det ut sig.

Jerker Örjans